"Jag har inte fått lära känna barnbarnen"

För många är barnbarn livets bonus. Andra tycker att de egna barnen ställer allför höga krav på att de ska vara barnvakter. Katrin och hennes mamma Liv är båda besvikna på varandra sedan barnbarnen kom.

Text: Kim Wadström

Jag har en väninna som redan vid 45 började längta efter barnbarn. Medan hennes egna fortfarande gick i småskolan. Andra är inte alls intresserade av att återigen ta hand om blöjbarn och snyta små snorande näsor. Kanske är det egna livet fortfarande aktivt och rörligt. Det är inte heller så konstigt om man känner sig lite tafatt om det var många år sedan sist... Många 60- och 70-talister klagar dessutom på att deras föräldrar har fullt upp med sina egna liv och inte "har tid" med barnbarnen.

Katrin, 40, har tre barn i åldrarna 6, 10, och 12 år. Hennes mans föräldrar tar gärna hand om dem. Lite väl gärna och mycket, tycker Katrin, som själv har en mindre bra relation med sina svärföräldrar. Hon är tveksam till att de ska få ett för stort inflytande över hennes barn eftersom hon tycker att de inte uppfostrade hennes man och hans syskon på ett sunt sätt under deras uppväxt.
- Det är något som är fel på relationerna i den familjen, trots att allt ser jättebra ut på ytan. Jag hade hellre sett att min mamma och hennes man tog ett större ansvar, men det vill inte Katrins mamma.
- Jag är besviken. Det är som om mamma inte kan göra något själv eller fatta beslut på egen hand, utan sin man.

Katrins föräldrar är skilda. Sin far har hon mycket lite kontakt med. Han har en ny familj och fullt upp med sina andra barn och barnbarn som han ofta träffar och också tar hand om. Katrin säger att hon inte är ledsen eller besviken över det eftersom hon ändå alltid känt sig oönskad och ovälkommen i sin fars nya familj och därför inte vill ha så mycket kontakt. Också mamman är omgift och Katrin har alltid sett på sin styvfar som sin far.
- Jag förstår faktiskt inte varför de inte vill ta hand om mina barn mer. Jag skulle verkligen behöva hjälp ibland. Men de har sagt nej så många gånger så nu frågar jag inte mer, säger hon.
- Om jag måste gissa tror jag att mamma kanske inte vågar, att hon känner sig tafatt. Men det är klart att hon inte är van vid att ta hand om barnen, hon träffar dem ju så sällan.

Men vad säger hennes mamma Liv? Vill eller vågar hon inte?
- Förut var det kanske mer så att jag fortfarande hade ett hektiskt yrkesliv. Jag hann helt enkelt inte. Särskilt inte som Katrin oftast ringde samma morgon när jag var på väg till jobbet. Då var någon av ungarna sjuka och hon behövde mig snarare som barnvakt än som mormor. Men jag har ju ett eget liv och ett eget jobb att sköta. Det kändes som om Katrin inte alls kunde ta hänsyn till det.

På senare tid har Liv och hennes man Carl försökt vara lite mer närvarande morföräldrar. De har "ställt upp" när Katrin och hennes man Ronny ska åka på weekendresor. Liv inser att dotterns äktenskap fått ta en del stryk för att hon haft så lite avlastning.
- Men sedan är det också så att Katrin aldrig riktigt låtit någon annan ta hand om barnen. Inte deras pappa heller. Så fort de gnytt eller gnällt har Katrin rusat dit för att tillfredsställa varje önskan och nyck.
- Hon avbyter också varenda samtal så snart barnen kallar. Jag har aldrig riktigt fått lära känna hennes barn. Katrin har alltid stått i vägen, hon har alltid velat vara den viktigaste personen i hela livet för dem.

Liv tycker att Katrin tänker egoistiskt. Det har alltid handlat om att det är Katrin som behöver hjälp och avlastning, att det är hon som behöver sin mamma. Det har aldrig handlat om att det är barnen som behövt sin mormor.
- Men jag förstår ju att det här bottnar i att jag kanske inte riktigt räckte till som mamma för Katrin när hon var liten. Hon var yngst och var inte så gammal när jag och hennes pappa skildes. När hon växte upp kämpade jag för att få ett nytt och bättre liv. Jag hann kanske inte ta hand om henne tillräckligt mycket.
- Att hon överbeskyddat sina barn beror nog på att hon velat ge dem allt för att kompensera sig själv för mina tillkortakommanden som mor till henne själv. Och hennes krav på mig som mormor handlar nog om att om jag är en perfekt mormor så bevisar jag att jag älskar henne, den lilla flickan.

Liv förstår allt detta. Ändå känns det svårt för henne att skaffa sig en relation med barnbarnen nu.
- När de var små fick jag ju inte ens ta i dem. Och nu känner jag mig faktiskt litet tafatt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att lära känna dem. Den äldsta flickan går väl bra, men hennes yngre syskon tycker jag inte att jag känner.

Liv har ytterligare tre barn och sammanlagt drygt ett tiotal barnbarn. De äldsta tog hon och hennes man Carl ofta hand om under uppväxten.
- Dem känner jag ju väl. Det var alltid så lätt och okomplicerat eftersom relationen med deras föräldrar är lika okomplicerad. I dag är de stora, men vi har fortfarande en bra kontakt. Också med övriga barnbarn har Liv och Carl bra kontakt även om de inte kan träffas så ofta eftersom de bor 60 mil bort
- Vi träffas bara på jular och semestrar, men då får jag vara mormor på mina egna villkor utan att deras föräldrar dömer och bedömer hur bra eller dålig jag är. Det räcker med att jag är den jag är.

<< Tillbaka