"Jag vill bli använd"

Trots att jag vankar runt utanför caféet och är uppmärksam, lyckas hon slinka in och sitter redan vid ett bord när jag gör en kontrollrundA. Babben Larsson är sig lik på pricken. Och i full sving. Med stand-up, TV, föreläsningar, teater, bok. Och som jazzsångerska.

Text: Leif Hedegärd

Babben tittar på mig med sina stora ögon. Blicken är närvarande, bestämd och ändå nästan blid. Hon är lågmäld och det hon säger låter helt vettigt:
- Jag vill bli använd, säger hon. Jag har den här talangen och jag vill användas.
Innan dess har vi förlorat oss i föräldraprat om våra tonårsbarn. Vi 50-talister är den blåsta generationen som stod på stationen och lät tågen rusa förbi. Först styrde våra föräldrar våra liv, nu gör våra tonårsbarn samma sak.

Vi har liksom inte tagit kommandot, annat än i några få livsavgörande beslut. För Babben gällde det svinfarmen på Gotland, som hennes föräldrar närmast krävde att hon skulle ta över. Babben vägrade.
- Jag svarade med att bli allergisk mot alla djur, mot mjöl – rubbet. Då ville dom att jag skulle bli veterinär, och så där höll det på. Jag vet ju att jag bråkade med mina föräldrar från det jag var 13 till det att jag fyllde 18, om vad jag skulle göra för nånting.
- Dom fattade ingenting. Men jag är ju också nåt slags avokado som ramlat från äppelträdet.

Ingen i Babbens släkt hade sysslat med det kommunikativa, som hon beskriver det. Alltså teater, musik, sådana saker. Hon kände att hon ”slog i glastaket” tidigt; hon var för mycket och man skämdes. Vändningen kom samma dag hon, som första medlem i familjen, tog studenten. Inga plakat på skolgården, men väl kaffe där hemma.
- Då tog min mamma mig åt sidan å sa: Du ska veta Barbro att, ja, vad du nu än vill göra så stödjer jag dig. Söka till Konstfack eller vad du vill.
- Det hör till saken att då hade dom ju gett upp. Dom hade försökt att mala ner mig i fem år, men när dom gav väl mig den här absolutionen då kände jag bara – jag har ingen susning om vad jag vill göra.
Pressen på henne hade dock släppt, även om hon hade hunnit utveckla ett milt sagt starkt motstånd mot alla former av auktoriteter. Det är ingen idé att försöka sätta sig på Babben Larsson med von oben-attityd:
- Jäklar vad det triggar mig, alltså. Det triggar nåt fruktansvärt!

Vissa journalist-drömmar fanns, men eftersom Babben var så skoltrött efter gymnasiet blev det diverse okvalificerade jobb istället. Som på turistbyrån i Visby, eller som diskare.
- Disken är det bästa stället på en restaurang. Alla andra tar skit; servisen får skit av kunderna, sen får kockarna skit av servisen och så får lärlingarna och kallskänken skit av kockarna. Möjligen går spritkassan något så när fri. Men om du i disken bara håller undan det som det är mest ont om där ute, kommer ingen åt dig.
- Jag älskar att stå i disken, där har du fri tillgång till din tankevärld. Och det är då du är kreativ, har jag insett på senare år.

Så småningom sökte hon sig i alla fall till en teatergrupp. Mest för att skådespeleri verkade så lätt. Andra såg att talang fanns, själv var hon totalt omedveten om den, hävdar hon – förutom att det verkade lätt, då. Hon uppmuntrades att söka till Scenskolan, och kom in på andra försöket!
Det första Babben gjorde efter avslutad utbildning, var att starta en fri teatergrupp på Gotland. Där fick hon tillfälle att lära amatörer vad hon själv lärt sig och insåg då hur mycket hon lärt sig. Men inte bara det:
- Jag har ju en rejäl småskolelärarinna i mig måste jag erkänna. Jag älskar att undervisa och hålla hov, vilket jag använt mycket i stand up och så vidare.
Från Gotland stormade hon vidare till nästa teatergrupp, Atelierteatern i Göteborg, för att fem år senare ta sig till Gävle och stadens teater under välkände Peter Oscarsson.
- Sen var jag färdig med teatern. Det var inte så högt i tak som jag först hade trott. Men just då kom stand upen och befriade mig!

Året var 1988 och det dittills så amerikanska fenomenet stand up comedy slog igenom på bred front i Sverige. Babben tillhörde pionjär-gänget som gjorde Släng dig i brunnen från Norra Brunn i Stockholm. När framträdandena började tv-sändas borgade den humoristiskt råa tonen, då helt ny i vårt land, för succé. Babben blev ett fenomen. Och förutom åren då hon reparerade sin egen slutkörda motor på Gotland och mest ägnade sig åt att hålla i kurser om hur man håller kreativiteten vid liv och stressen i schack, har stand upen varit något hon alltid återvänt till. I höstas åkte hon exempelvis runt med föreställningen Gammal är äldst tillsammans med Lennie Norman och Adde Malmberg.
- Gammal är äldst, det känns så. Det har kommit fram många yngre komiker som känner sig kallade. Alla är inte speciellt bra – men många är väldigt högljudda. Dom sitter och hänger på You Tube och kollar klipp för att lära sig hur man gör skämt. Dom blir skämtmaskiner, dom har ingenting att berätta. Gammal är äldst blir som ett statement… ha ha ha!
- Jag pratar bland annat om kvinnornas 40-årskris kontra hur skönt det är att fylla 50. Männen däremot krisar ju vid 50 och börjar med massa desperata åtgärder för att känna sig yngre. Dom ser resten av livet som nån jävla nedförsbacke dom ska åka i accelererande hastighet!

Officiell bekräftelse på att hon är rolig har Babben fått i imponerande mängd, som förra året då hon tilldelades Povel Ramels prestigefyllda Karamelodiktstipendiet. Vi diskuterar hur det är att vara rolig som jobb. Vara rolig hemma och på arbetsplatsen är en sak. Men att därifrån ställa sig på en scen, kunna säkra en kvalité och alltid vara kul – det är kruxet och det är där många stupar, enligt Babben. Vilken slags humor tycker då Babben hon själv är bäst på?
- Jag har ju en förmåga att vara ganska fräck och vulgär utan att det framstår som det. Jag går gärna under bältet, jag tycker den humorn är rolig. Det är alltid en utmaning att göra det på ett kul sätt, så att det ändå passerar…
Så går hon till min överraskning in i en monolog där på fiket. Om män i 50-årsåldern, återigen, dom som skaffar hästsvans trots att dom är flint där fram eller rakar av allting. Babben säger att hon saknar tiden när dom kammade över istället, att det var lite fint – och fortsätter:
- Jag dejtade en kille som kammade över där nere, men det såg konstigt ut – som en stenmurkla med lugg. Det blev inte bra. Jag hade egentligen lust att rufsa upp det, men det var så mycket gelé i så jag…

Och så ett bullrande gapskratt. De få som eventuellt ännu inte upptäckt Babben från borden runt omkring oss gör det definitivt nu. När jag senare plåtar henne ute på stan, är det för övrigt uppenbart hur välkänd hon är. Bilar stannar mitt i gatan, folk samlas en bit bort var vi än går, gamla som unga, och mobilkamerorna åker fram. Uppmärksamheten verkar dock inte besvära henne.
- Det har varit så här i 20 år och nu är jag väldigt sams med det. Men i början… Nu har du förstört ditt liv, så kändes det. Första impulsen var att fly landet, faktiskt. Tills jag insåg att det finns svenskar överallt. Det fanns ingenstans att åka.

Hon utstrålar en avslappnad godmodighet, slår sig i slang med några ungdomar men biter ifrån blixtsnabbt när någon slags religiös kille sluter upp bredvid oss. Tv-program som Parlamentet och två säsonger med egna Babben & Co har på senare år förstås hjälpt till att ge henne en status som inte jättemånga har. Någon tredje omgång Babben & Co. är däremot inte aktuell just nu, även om hon verkar sugen.
- SVT har inte råd. Dom har VM i fotboll att tänka på…

Anar jag ett kryddmått irritation i rösten…? Programmet framstår ändå som späckat, men hon förklarar stillsamt att hon inte jobbar för mycket. Under hösten gjorde hon succé med Obesvarad kärlek på Intiman i Stockholm. Babben gör huvudrollen som Florence Foster Jenkins, operasångerskan (true story) som inte kunde sjunga. Alls. Hennes hårt prövade pianist spelas av Loa Falkman.

Dessutom turnén med Gammal är äldst, showen Humoristiskt Initiativ, Norra Brunn (jodå), föreläsningar, TV (Parlamentet och Roast bland annat), radio (Ring så spelar vi-inhopp), de uppskattade OS-intervjuerna samt snart egna boken Jag vägrar dö nyfiken som kommer i maj. Men livet har lärt Babben att ständigt vara vaken på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla – det centrala temat i hennes föreläsningar. Man kan lura sig själv med självförtroende, men utan självkänsla går det åt skogen.
- Många kommer fram efteråt och vittnar om att dom blivit hjälpa. Kan man hjälpa en person i publiken varje föreläsning – det är ändå stort. För så jävla lätt är det inte att förändra sitt liv.
- Kloka ord är liksom bara en åsikt tills man får den där känslomässiga kopplingen. Och då blir det en insikt.

Det är nämligen först med den egna insikten som man kan skriva om sin egen pjäs. Annars sitter man där med sina gamla mönster, som man ser till att få bekräftade av omgivningen. Eller som Babben uttrycker den drabbande insikten:
- Men herregud, det här är ju egentligen pjäsen jag hade med mamma och pappa och nu har jag satt in chefen och min jobbarkompis istället och försöker få dom att spela dom här gamla rollerna. Och det går väl sådär…
För övrigt anser hon att Sammy Davis, Jr. är världens bäste sångare och nämner flera essentiella inspelningar. Det är sångerskan Babben som talar, och jag antecknar. Men det är en helt annan historia…

<< Tillbaka