Nu är mamma åter på Solberga. Igår eftermiddag skrevs hon ut från Huddinge sjukhus. Det blev sedan så kallad liggande transport till Solberga. Min syster var med hela tiden. Meningen var att transporten skulle ske klockan 14 men det dröjde ända till klockan 16 så mamma hann bli rejält trött innan de kom iväg.
Idag på förmiddagen var jag och Yvonne och besökte henne. Hon verkade mycket trött samtidigt som hon var mycket klarare och med på vad vi sa. Hon har dock svårt att formulera sig. Blir hon lite (mer…)
Igår besökte jag mamma på Huddinge sjukhus. Jag satt hos henne i ca två timmar. Vi hade märkligt nog en mycket fin kontakt. Hon kunde långa stunder tala mycket begripligt. Det var fantastiskt. Hon var mycket glad över att jag kommit.
Hon har inget begrepp om varför hon är på sjukhuset. Då jag berättade att hon brutit ett ben förstod hon ingenting. Jag försökte förklara men hon förstod inte att hon var skadad hon blev bara irriterad över att hon måste (mer…)
Nu har jag varit och sett Sista dansen på Stockholms Stadsteater. Det är en pjäs om personerna på ett äldreboende. Pjäsen är skriven av Carin Mannheimer. Den var fantastiskt bra. Skådespelarna var väldigt duktiga. Mycket välspelat.
Jag har ju att jämföra med, sitter med facit så att säga. Handlingen skulle mycket väl ha kunnat utspela sig där min mamma bor. De flesta av karaktärerna i pjäsen var dock i många stycken redigare än de boende på hemmet i Solberga.
Det underbara med pjäsen, som initialt berörde mig lite illa, var att sedan kunde jag skratta hjärtligt åt situationerna som spelades upp. Mycket realistiskt och inte speciellt ”skruvat”. Det fanns otroligt mycket värme i denna pjäs även om den beskriver en till viss del mycket tragisk situation. Ensamhet, förvirring, längtan efter besök, längtan efter kärlek m.m. ja till och med längtan efter döden.
Jag har besökt mamma idag. Det trösterika med besöken hos henne numera, sedan hon flyttade till demensboendet i Solberga, är att hon alltid är glad.
Det jobbiga med en nära anhörig som blir dement är personlighetsförändringen. Mammas minne har blivit katastrofalt dåligt. Idag frågade hon; ”tror du att pappa är död”. Det vill säga, hon menade min pappa som varit död i 28 år. Hon har alltså varit änka i 28 år men minns plötsligt inte att det är så.
Hon fantiserar och blandar ihop drömmar, fantasier och verklighet i en enda soppa. Min mamma som alltid varit så klar och redig. Som kunnat berätta skeenden i detalj från långt tillbaka i tiden.
Det är väl bara att acceptera och glädjas åt att hon är glad både då man kommer och då man går och att hon nu trivs med livet.
Imorgon ska jag gå på Stockholms Stadsteater och se ”Sista dansen”. En pjäs som utspelar sig på ett hem liknande det mamma är på. Hoppas att jag kan skratta åt skådespelet även om det påminner om situationen för mamma..
Varför söker vi alltid en ursäkt/anledning för att inte göra vissa saker? Varför alltid skylla på att vädret inte är tillräckligt bra för att ta morgonpromenaden? Det gäller ju bara att ta på sig rätt kläder och sedan njuta av att ha förmågan att röra på sig. Detta är ingen moralpredikan till någon annan än mig själv. Jag undviker oftast att ta min morgonpromenad om det regnar, men idag kom jag ut trots duggregn och det var fantastiskt skönt.
Att kalfsa fram i de våta löven på gångvägarna i Tantolunden är ju inget problem om man har bra skor på fötterna. Med den nyligen inköpta regnjackan och en skärmmössa på huvudet kände jag knappt regnet. Jag njöt av trädens vackra färger trots att solen inte strålade. Det är faktiskt ganska härligt att klafsa fram i våta gula löv. Man blir på något sätt barn på nytt.
Är det regnväder imorgon också så ska jag inte tveka.