Ja, att på morgonen gå ut i ett dimmigt Stockholm för att försöka fånga staden i dimma dold.
Jag vaknade tidigare
än igår och dimman var tätare. En snabb kopp kaffe och en skorpa och sedan ut till dimman, in i dimman.
Första anhalt blev Mosebacke och bron till Katarinahissen. Hela stan var försvunnen. Dimman dolde allt. Inga vidare motiv förutom de vackra spindelnäten på broräcket.
Promenad överSlussen och utmed Skeppsbron. Fortfarande för mycket dimma. Vid Kungsträdgården gjorde jag några försök att fånga Stockholms Slott dimhöljt från samma plats som jag plåtade det en frostig förvintermorgon förra året.
Sedan gick jag vidare bort mot Vasabron för att se hur Stadshuset tog sig ut i dimskrud. Inte så spektakulärt men borta över Västerbron och Norr Mälarstrand var det ett magiskt ljus. Saknade dock möjligheter att fånga det på ett bra sätt.
Sedan blev det en rask promenad över Riddarholmen och tillbaka till Södermalm. En sväng upp på Monteliusvägen visade sig vara onödigt. Dimman över Riddarfjärden hade nu tätnat ordentligt. Stadhuset helt försvunnet.
Jag bestämde mig för att gå hem igen, men då jag tittade åt vänster då jag kom ut på Hornsgatan såg jag att det var ett magiskt ljus över Strömmen, bortom Slussen. Raskt ändrade jag riktning och gick mot Slussen igen. Förändringarna i dimman och ljuset går snabbt nu. Några ganska lyckade bilder över strömmen blev det innan dimman lättat och Sockholm började återfå sina normala konturer.


Då jag vaknade denna morgon låg dimman tät över parken. Bakom dimman anade man att solen fanns där, redan en bra bit upp på himlen.
Det var en sån där morgon då jag vill rusa ut med kameran i handen för att försöka fånga de där motiven som bara finns dimmiga mornar då solen skiner genom dimman.
Tyvärr hann jag inte mer än få i mig mitt morgonkaffe innan dimman lättat och alla de tilltänkta motiven var som bortblåsta. Får därför nöja mig med att det ser ut att bli en solig och fin dag i Stockholm.
Illustrara bloggen får jag göra med en flera år gammal dimbild från Stockholms ström.
Att ta hand om sina barnbarn kräver olika stor insats från gång till gång. Dels beror det på vilket/vilka barn det gäller. Dels beror det på var man är. I någon mån beror det också på den egna dagsformen (tålamodet), men det får man försöka bortse från.
Vissa av våra barnbarn kan leka själva hur länge som helst utan att påkalla uppmärksamhet andra ska ha uppmärksamhet hela tiden. Även detta kan variera beroende på olika omständigheter.
Det är alltid roligt med barnbarnen men det varierar hur road jag är av att vara involverad i lek. Vissa lekar, som jag gillar, kräver t ex att man sitter på golvet vilket numera är jobbigt i längden. Det beror säkert på åldern. Men att bygga med klossar kan jag inte säga nej till, åtminstone en liten stund.
Sedan finns det lekar som det bara inte går att delta i för att det blir för ”tramsigt”.
Till exempel att titta på vissa DVD-filmer med småflickorna kan bli påfrestande. I första hand för att de vuxna som givit röst åt figurerna i filmerna i de flesta fall talar på ett allt för fånigt vis.
Att läsa sagor är alltid roligt men det önskas inte av dem alla. Då det önskas är det bara i samband med att de ska sova.
Den minst krävande formen av ”barnpassning” är när vi tar hand om alla de tre minsta samtidigt hemma hos Samuel, som är fem. När hans två flickkusiner kommer dit kan de leka snällt tillsammans i fem – sex timmar utan att bli osams och utan att man som vuxen varken kan eller får lägga sig i.
Det är fantastiskt att se hur dessa tre barn, som var och en är så olik de andra, fungerar tillsammnas. De år fem, fyra och tre år och de leker tillsammans timme efter timme. Detta mirakel sker varje gång de träffas.
Som vuxen är det bara att luta sig tillbaka och på sin höjd se på. Att avbryta leken ett par gånger under dagen för att se till att de får något att äta krävs ju också förstås.
En sån här mirakeldag hade vi i lördags
I lördags invigdes en ny spårvägslinje i Stockholm. Ja det är väl inte så mycket att skryta med, det var ju bara den lilla förlängningen av Djurgårdslinjen från Norrmalmstorg till Sergels Torg,
d v s ett par hundra meter på Hamngatan. Av belackarna kallas den NK Express för att den kan ses som en lyx för kunderna till varuhuset NK som ligger på Hamngatan.
Nåväl det nya är väl egentligen att den och hela den gamla Djurgårdslinjen fr o m nu trafikeras med nya moderna spårvagnar. De gamla muséeivagnarna kommer bara att köras under turistsäsongen.
Den nya spårvagnen måste givetvis provas. Nu var det så lyckligt så att Samuels (tågmästaren) dagis var stängt idag, (mer…)
Efter fyra dagars hårt kroppsarbete är jag hemma igen, för att vila. Jag har varit på sonens sommarställe för att fortsätta den om- och tillbyggnad av huset som vi påbörjade för ungefär två veckor sedan.
Vi flyttar ut en vägg för att göra ett sovrum och delar samtidigt av ”vardagsrummet”. Jobbet kräver att takkonstruktionen modifieras för att behålla husets hållfasthet. 
Vi hade gjutet plintar för den nya väggen för två veckor sedan. Sedan hade vi reglat upp den nya ytterväggen och nu var det dags att modifiera (mer…)
Idag skulle min mamma, som dog i februari i år, ha fyllt 92 år. Hennes sista tid i livet önskade hon mer än något annat att få komma tillbaka till sin födelsestad, Öregrund vid norra Upplandskusten. Till slut blev hennes önskan om att resa till Öregrund liktydigt med en önskan att få dö, och då i Öregrund få träff alla människor från barndomen.
Idag på hennes 92-årsdag åkte jag och min fru och dotter till Öregrund. Det kändes rätt att fira hennes födelsedag även i år. Den enda riktiga platsen att göra detta på var Öregrund. Mamma är (mer…)
Jag vet att Elsa Beskows saga heter ”Putte i blåbärsskogen” men eftersom jag kallas Pelle av mina vänner så är rubriken här som den är.
Vi har varit på sonens sommarställe ett par dagar för att plocka blåbär. Vi förbrukar blåbär varje morgon till frukost. Blåbär är gott och dessutom innehåller de ju gott om antioxidanter och det är ju nyttigt, sägs det.
Jag gillar att plocka bär. Det är inte av några ekonomiska skäl, som vi plockar bär utan för att det är härligt att gå i skogen och filosofera, samtidigt som man gör något nyttigt. Tankarna tar ostyrt så märkliga banor.
Vi befarade att det inte skulle vara så gott om blåbär i år eftersom det varit så torrt, men det fanns massor, och de var stora och fina. Tillgången på bär gjorde att det inte blev så mycket att gå i skogen. Man kunde sitta still och plocka långa stunder på ett ställe.
Vi plockade i omgångar. En timme i taget och sedan for vi ”hem” för lite rast, och blåbärsrensning. Vid varje timmes-tillfälle fick vi ihop en liter var. Tilläggas bör att det är nära mellan sommarstugan och blåbärsstället.
Det blev två plockomgångar på fredagen. Tre omgångar på lördagen och i morse hann vi med en omgång också.
Igår kväll och i natt regnade det rejält i Eskilstunatrakten så det var ganska vått i skogen i morse. Därför beslutade vi att de tolv (12) liter vi tillsammans plockat fick räcka för denna gång. Det är dessutom så att (den syndiga) kroppen började säga ifrån. Det värker både i knän och i ryggen. Åldern tar ut sin rätt. Hur man borde ha tränat inför blåbärsplockning vet jag inte.
Nu återstår endast rensning av det sista vi plockade samt infrysning. Vi lösfryser bären på en plåt och häller dem sedan i plastaskar. Nu är höstens och en del av vinterns frukostblåbär bärgade.
Så kallas en resa med båt utmed den svenska ostkusten, från Stockholm till Västervik.
Vi har idag, tillsammans med ett par vänner, åkt den första delen från Stockholm till Nyköping.
Ca tjugo minuter före nio på morgonen steg vi ombord på fartyget Saga Lejon vid Skeppsbron i Stockholm. Solen sken från en klarblå himmel och allt talade för en fantastisk dag till sjöss.
Vid ombordstigningen betalade vi för resan. 645 kronor för en hel dags båtresa med guidning, inklusive lunch.
Direkt då vi kommit ombord serverades vi kaffe och ostfralla medan vi stävade över Stockholms ström (mer…)
Tro inte att jag är någon badkruka för att jag väntat ända till idag med att bada.
Jag älskar att bada men har av medicinska skäl varit lite försiktig hittills denna sommar. Idag gick det dock inte att motstå ett dopp.
Redan då vi steg upp var det 24 grader i skuggan. Vi hade tydligen haft en så kallad tropisk natt. Det tropiska fortsatte sedan under dagen. Först försökte jag finna svalka i skuggan under hammocktaket ute hos dottern. Sedan försökte jag med att spruta en fin vattendimma över kroppen med hjälp av trädgårdsslangen. Det svalkade en kort stund.
Till slut, fram på eftermiddagen bestämde vi oss dock för att åka och bada. Vi åkte till härliga sjön Gömmaren i Huddinge. Den ligger i ett naturreservat mellan Huddinge Centrum och Kungens Kurva. Hit brukade vi cykla då barnen var i skolåldern.

Den smala vägen ner mot sjön var kantad med minst hundra bilar. Det var trångt och inte helt lätt att hitta en parkeringsplats. Då den här badplatsen anlades var personbil inte var mans egendom. Då cyklade man till badet.
Vi hittade dock en parkering och gick ner till den lilla badplatsen. Där var fullt med badande men många var också på väg därifrån eftersom det började bli sent på eftermiddagen.
Gick sakta ut i vattnet och det kändes kallt. Det gör det alltid i Gömmaren som sägs vara en källsjö. När man doppat sig och simmat några tag var dock alldeles underbart. Vilken svalka. Jag simmade runt en bra stund.
Sedan upp för att torka en stund i solen, men kunde inte motstå att ta ytterligare ett dopp innan det var dags att åka hem igen.
Känner mig fortfarande behagligt sval trots at det är flera timmar sedan jag lämnade vattnet.
Vid gårdagens besök på Hötorget köpte vi, som jag nämnde i gårdagens inlägg, fyra stycken fina kronärtskockor.
Senare igår eftermiddag/kväll trotsade hustrun värmen i köket och kokade dessa delikatesser åt oss. Det är något vi unnar oss ett par gånger under säsongen. Två kronärtskockor var. De ska vara stora och matiga. Kokta i saltat vatten.
Man börjar med att gnaga av den ”köttiga” delen på ett blad i taget. Innan man gnager tar vi på en liten klick smör och lite citronsaft. Sedan njuter vi på det viset ett blad i taget tills man kommer in till de blad som är lila i toppen. De är så små att det inte längre finns något att gnaga av. Då är det dags att lyfta av, först dem och därefter det så kallade ”skägget” som består av denna ”tistels” ståndare och pistiller.




Kronärtskockan tillhör växtfamiljen korgblommiga och det ser man tydligt då man lyft av skägget och på så vis blottlägger den verkliga delikatessen kronärtskocksbottnen. På den lägger man nu en klick smör och låter detta smälta varefter man toppar med lite citronsaft.
Sedan är det dags att njuta denna läckerhets mest delikata del i små bitar. 
Kvar på tallriken blir bara stora högar med avgnagda blad och det avlyfta skägget.
Till denna delikatess äter vi också rostat vitt bröd och dagen till ära avnjöt jag dessutom en Corona Extra, mexikanskt majsöl som jag råkade ha lagom kyld i kylskåpet.
Det bästa av allt när den första skockan var avnjuten hade vi var sin till.
Nyttigt? Ja, det var ju en grönsak vi åt. Med smör och vitt bröd kanske någon invänder. Men vi tog den långa stavgångsrundan denna morgon för att kompensera.