Senaste Inläggen
Shopping i Skärholmen- äkta krokodil
6 Mars, 2010 09:53
Jag hat blivit besatt av tanken att köpa en ny handväska till en kommande damlunch. Jag har en svart, som jag trivs mycket bra med. Men den påminner alltför mycket om en begravning för att gå i stil med rosa lax, skira grönsaker och rabarberpaj.
Igår gjorde jag ett sista försök att hitta något på Myrorna i Skärholmen. Föreståndaren här kan konsten att få gamla och ibland slitna prylar att se ut som värdefulla antikviteter.
En hylla var fylld med röda saker. Här trängdes mössor. väskor. stövlat, skärp och halsdukar. Skollovet märktes, vid denna hylla stod en flock fnittrande mellanstadieflickor och turades om att prova stövlar och mössor. En av dem förklarade med sur min att hennes månadspeng redan höll på att ta slut. Men som tur var kunde hon nog gå hem till mormor och diska för att på så sätt få lite extra pengar. Ett par rödas tävlar med tillhörande röd väska var verkligen något som hon ville ha.
Längre in i affären stod en ungefär hundra år gammal och mycket vacker soffa. I den satt en skyltdocka bekvämt tillbakalutad. Hon var klädd i en kort och ljusgrön klänning och hade en liten gul pillerburkshatt på huvudet. Detta var som att titta in i Vita Huset under de år, när presidenten hette Jack Kennedy. Framför soffan stod ett litet bord med snidade brev. På detta låg några veckotidningar från 60-talet utslängde. Bredvid dessa stod en liten kristallskål och en brun handväska. Jag tog den i handen och kände på skinnet. Jag hade inte sett fel. Den var tillverkad av äkta krokodilskinn.
Hela detta hörn av Myrorna var som en monter på ett museum on överklassens liv efter det andra världskriget. Väskan hade säkert tillhört någon av den äldre generationens damer, som gärna på bjudningarna skröt med sina anfäders farofyllda jakter i det tropiska Afrika. Kanske hade den förra ägarinnan till och med träffat Karen Blixen. Jag öppnade väskan. Det var inte sliten, Fodret var av gult sidentyg och det syntes små fläckar av läppstift. Sidentyget stank av desinfektionsmedel och luktade svagt av fransk parfym.
Jag både ville ha och inte ha denna väska. Jag har alltid känt mig som en främmande fågel i överklassmiljö. Men det vore roligt att någon gång klä ut sig och känna att jag har råd att tillfälligt göra ett gästspel i gänget. Men numera kommer jag inte ut på sådana tillställningar. De andra gästerna på den damlunch jag skall gå på, bryr sig inte om vad gamla tiders överklass hade för sig. De lever i nuet och diskuterar ingående Maud Olofssons och Maria Wetterstands kläder och accessoarer . Att då komma med en vacker handväska i krokodilskinn skulle få alla att klassa mig som tidernas miljösvin.
Jag satte tillbaja väskan på bordet samtidigt som flocken med de fnittrande flickorna kom fram och började fingra på skyltdockan i den gröna klänningen. En av flickorna fick syn på väskan och ropade glatt:
”Titta, den perfekta presenten till min mormor! Hon spelar ”Döden på Nilen” både natt och dag på sin dator. Jag får ibland hjälpa henne. Just en sådan väska finns på bild i spelet.”
Flickorna avgjorde saken. Jag for hem utan att ha kopt en ny handväska. Hemma på köksbordet stod en överraskning. Min make David hade gått igenom ett par av mina lådor och hittat en påsformad och söt liten väska. Jag hade fått den i födelsedagspresent för ett par år sedan av mina italienska barnbarn.
”Den här kommer att göra intryck,”, sa David glatt. ”Även om jag tycker den påminner om de påsar, som flickorna i min klass i folkskolan hade med sig till syslöjden.”
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Shopping i Slärholmen – en uppgraderad handväska
5 Mars, 2010 12:07
Min väninna Gun och jag hade av en tillfällighet träffats i Skärholmen. Vi var båda på jakt efter en trevlig och ljus handväska. I den första affären hde det nästa bara funnits svarta väskor. Många av dessa såg ut som om de hörde hemma på ett begravningskalas i jazzkvarteren i det gamla New Orleans.
Vi gick in i en affär, som på en reklamskylt talade om att vårens nyheter hade kommit in. Affären var fylld med tonårsflickor. Ett par av dessa hade sällskap med sina mammor, som tydligen skulle bekosta en ny väska. Flickorna tassade tyst runt och bevakade varandra noga. De sög in de olika modellerna med blicken. En av mammorna suckade tungt.
”Jag vet inte vad jag tycker. Blondinbella har fyllt 19 pr och nu letar de stora modefirmorna med ljus och lykta efter någon, som kan blogga om mode för 13-åringar. Nu måste alla uppgradera sin handväska.”
Gun, som är tio äldre än jag, begrep ingenting. Hon saknar dator och svävar i okunnighet om vad Blondinbella står för. Själv insåg jag genast vad det var fråga om. Flickorna var på jakt efter en läcker väska, där den minsta storleken av en laptop av kunde få plats. Avsikten var tydlig. De skulle nu spana in Blondinbellas nya modeller och på plats i någon galleria skriva en blogg om detta. Men det gällde ju att vara först. Av vad jag hade snappat upp, var det bara en enda flicka, som kunde få betalt för dessa tjänster. Den lyckliga vinnaren i denna modets hetsjakt kunde också fylla marfinalerna på sin blogg med reklam och på så sätt skaffa sig extrainkomster.
Gun och jag lyckades tränga oss fram till hyllan med ljusa väskor. Flera av modellerna skulle antagligen ha passat oss, men vi fick ingen möjlighet att titta närmare på dem. Flickorna började nyfiket undersöka dessa väskor och strax därpå vandra fram och tillbaka med dem i handen framför spegeln. För dem gällde det att se läckra ut och snabbt hitta till facken för fickspegel, läppstift, mobiltelefon och laptop.
Gun skakade på huvudet och muttrade något om att hon först skulle till Systemet och köpa en present och sedan fara hen och leta i sina lådor. Jag pekade med tummen mot Myrorna och sa att jag skulle dit och se efter om det hade kommit in några trevliga böcker.
Hemma berättade jag för min make David om mitt möte med Gun och svårigheten med att hitta en ny handväska. David skrattade hjärtligt.
”Köp en sådan där läcker och uppdaterad väska och en liten laptop och ta med detta på din damlunch. När sladdret har nått sin höjdpunkt, smiter du in på toaletten, sätter dig väl tillrätta på toastolen och skriver en blogg om det senaste skvallret. Det är säkert något på gång någonstans i tantgänget.”
”Helt rätt, Lola 18 år, du vet hon som har strulat sig igenom hela högstadiet, skall hoppa av gymnasiet. Hon har fått ihop det med en frånskild karl, som är lika gammal som hennes pappa. Nu skall de flytta ihop i en lägenhet vid Karlaplan. Lolas unge kommer lagom till skolavslutningen.”
David skrattade glatt.
”Stackars karl, vet han vad han sysslar med? Nu får han två ungar att ta hand om samtidigt. Men detta går nog inte att skriva en blogg om.”
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Shopping i Skärholmen – en fläkt at det gamla New Orleas
4 Mars, 2010 14:46
Om någon månad skall jag gå på damlunch, en tillställning som alla väntar sig att jag inte skall tacka nej till. Det blir vitt vin, skaldjur och mängder av sladder. Vid detta tillfälle gäller det för mig att vara klädd som en dam från den övre medelklassen. Enligt skattemyndigheterna hör jag hemma just där.
Jag kommer att vara klädd i vita jeans, vid skjorta och en citrongul kavaj. Till detta behöver jag en ny handväska, där jag kan stoppa ner två par glasögon, batterier till mina hörapparater, mobilen och plånboken. Den handväska, som jag redan har, är svart och avsedd för begravningar.
Utanför en av väskaffärerna i Skärholmen stötte jag ihop med Gun. Hon har just fyllt 90 år och har ett förflutet som jazzpianist på Nalen,
”Kan du tänka dig, min äldsta dotter fyller 70, är bjuden på hennes kalas, måste ja något snyggt och vårligt att sätta må mig, har bara kläder för begravningar.”
Gun gjorde en paus och hämtade andan.
”Nu är det bara tonåringar som räknas som kunder. Tonåringar som biträden, ett resultat av att det är billigare att anställa en tjej än en tant, men vad vet tonåringar om 70-årskalas?”
Jag nickade och vi gick in i väskaffären. Det första som slog oss var att de allra flesta väskorna var gjorda av blänkande svart plast och prydda med glaspärlor. Gin synade väskorna in i minsta detalj, drog upp dragkedjorna och kände efter hur djupa fickorna var-
”Inget av facken är lagom till fodralet för mina hörapparater. Och var stoppar jag min mobil, den är gammal och större än de där som ungarna har dinglande i en kedja runt halsen.”
Vi började tassa runt i affären. Den unga flickan bakom kassaapparaten tittade ointresserat på oss. Vi hörde inte till hennes favoritkunder. Gun pekade på en mellanstor och ilsket grön väska, gjord av plast. Hon skakade på huvudet.
”Jag skulle se ut som om jag köpt en storförpackning med gift för mördarsniglar, om jag kom med en sådan handväska.”
Jag nickade och vi drog oss tillbaka till hyllarna med de svarta och paljettförsedda väskorna. Gun tog ner en av de större väskorna och höll den i handen.
”Den här skulle ha kunnat stå på ett piano i en liten kyrka i det gamla New Orelans, det som en orkan spolade ner i havet. Begravning . . ”
Jag visste att Gun och jag såg samma scen framför oss. En jordfästning i de svartas kvarter. En av glädjeflickorna hade dött i en skamlig och hemlig sjukdom. Nu var kyrkan full av sörjande. Det var den kraftiga föreståndarinnan för glädjehuset, som placerat sin väska på pianot.
”When the Saints go marching in . . “ gnolade Gun.”Nu försöker vi I nästa affär.”
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Skattekontoret i Skärholmen – en moderlig myndighet
2 Mars, 2010 14:22
Det har varit jobbigt på mer än ett sätt att ansvara för hus, hem, trädgård, bil och företag. Jag har varit ensam om detta sedan min make David för drygt ett är sedan fick stroke. Han låg på sjukhus i tre månader och är tyvärr inte helt återställd.
Jag har klarat det mesta utan hjälp. Det har bara varit att hugga tag i motorsåg, borrmaskin, gräsklippare och snöskyffel. Det praktiska har gått bra. Det enda som jag inte klarar av på egen hand är företagets bokföring och momsredovisning.
Jag har lätt för matematik. Trots detta är bokföring och momstabeller ett mysterium för mig. Skatteverkets blankett gör mig alltid gråtfärdig. Efter att ha tittat på alla spalter och läst anvisningarna flera gånger, hoppar både bokstäver och siffror bock över varandra på papperen. Jag kan då inte skilja på ingående moms och utgående. David brukar förklara för mig, men jag förstår inte vad han menar och vad orden betyder.
Idag har jag fått ett brev från Skatteverket. Jag hade räknat fel och den kvinnliga tjänstemannen Eva försökte senare per telefon förgäves förklara för mig vad som var tokigt. Då drog jag till med stora snyftvalsen.
Jag kröp ihop i stolen med telefonluren i handen och beskrev mig själv som en ynklig stackars kvinna, som inte klarar av någonting på egen hand. Jag måste få hjälp. Eva var mycket förstående. Hon lovade att se efter vad hon kunde göra och sedan slå mig en signal. Hon ringde redan efter ett par minuter.
”Självklart att du skall få all hjälp du behöver. Jag ser att ni har ert företag i den egna villan. Jag skall se till att skatterådgivarna kommer hem till dig.”
Det isade till i kroppen på mig. Jag såg två bestämda damer kliva in genom dörren och be att få syna vår bokföring. De påminde om kontraktsprostens fru i barndomens Göteborg- Hon kom två gånger om året för att vägeda unga prästfruar i vett och etikett. De ville titta i skåpet med finporslin, i linneskåpet och i mammas kassabok.
Jag svalde och tog mod till mig.
”Jag skulle tycka bättre om att komma till Skattekontoret och få hjälp där.”
Jag hörde hur Eva började prassla med papper.
”Jag ser nu att du och din make David driver företaget gemensamt. Här finns ett brev från dig där du ber om uppskov av förra årets deklaration på grund av makens stroke.”
Eva var tyst i några sekunder och blev sedan mycket förmanande.
”Kan du verkligen gå hemifrån? Vore inte det bästa att skatterådgivarna kommer hem till dig?”
”David klarar att vara ensam” sa jag och kände att jag inte borde låtsas vara en ynklig tant. längre.
”Har du epost?” sa Eva och lät en aning förvånad. ”I så fall kan du ge mig den, Skatterådgivarna kommer då att ta kontakt med dig.”
Eva fick min adress och jag kunde andas ut. Jag får den hjälp jag behöver och slipper ha några beskäftiga kvinnlig byråkrater snokande runt i vårt hus.
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Shopping i Skärholmen – slöja och datorer
1 Mars, 2010 07:16
För ett par dagar sedan måste jag byta batteri i min mobil. Glad i hågen åkte jag till Skärholmen och trodde att detta skulle vara mycket enkelt. Jag anade inte att jag av ren slump skulle hamna i kölvattnet av Blondinbellas beundrarinnor.
Strax efter det att affären hade öppnats klev jag in. Två flickor i de tidiga tonåren stod och diskuterade inköp av en liten och kvinnlig bärbar dator med försäljaren. Av deras samtal förstod jag att säljaren var släkt med den ena av flickorna. Hon var klädd i en kort kjol, svarta nätstrumpor, en ljusblå jacka och en blå slöja med paljetter. Den andra flickan var barhuvad och hade långt och blonderat hår. Hon var klädd på ungefär samma sätt som sin väninna,
”Huvudsaken är att datorn är snygg och går i stil med mina kläder” sa den blonderade flicka glatt. ”Jag har sett i Blondinbella blogg att man måste vara noga med detaljer.”
Säljaren såg ut som om han hade fått en kalldusch.
”Vad skall ni använda datorn till? Jobba med den i skolan?”
Inget svar men i stället en fråga från den blonderade flickan.
”Hur ser väskorna till de olika datorerna ut? De måste gå i stil med min hårfärg. Inte rosa, då ser jag bara ut som om jag fortfarande satt i barnvagn”
Säljaren suckade och tittade vädjande på mig som om jag skulle kunna tala om för flickorna att en liten dator är ett arbetsredskap och inget smycke.
”Skolan,” sa flickan med slöjan ”jag måste ha något att skriva på i skolan, bör plugga mer, men . . ”
”Mycket förståndigt” sa säljaren och plockade fram ett par stycken små datorväskor.
”Har du ingen spegel, jag vill se hur den matchar mina kläder och min hårfärg. Förestenen, vad kostar dina datorer?”
Säljaren lämnade fram en lapp där alla priserna stod. Flickorna studerade papperet noga och konstaterade glatt att pengarna räckte om de bara nöjde sig med en av de billigaste väskorna.
”Du är lycklig som slipper tänka på hårfärg. Du kan ju vara byta slöja, kan man ha slöja utan att vara muslim?”
Flickan i slöja fick ett förnärmat uttryck kring munnen. För henne var tydligen slöjan mer än ett sätt att klä sig snyggt och moderiktigt.
”Skriv till Blondinbella och fråga” sa säjaren faderligt. Sedan pekade han på en av datorerna.
”Den här säljer vi mycket av, bra programvara, pålitlig och passar bra för skolarbete.”
Flickorna lyssnade inte. De gick fram och tillbaka i affären med olika datorväskor dinglande över den ena axeln. Jag anade att de lekte att de gick på en catwalk.
Jag gick hem och skickade ett SMS till ett barnbarn och undrade om han kunde köpa ett batteri till mig. Svaret kom genast. Han hade ett, som jag kunde få överta. Efter detta spanade jag in Blondinbella på webben och läste en av hennes bloggar. Det gäller ju för gamla farmor att hänga med i svängarna.
Processing your request, Please wait....
I rampljuset
Påfallande
Namn: Pantertant30
