Det var många döda i dagens tidning, på familjesidan, och alla såg så glada ut. Det där hade jag svårt att förstå när jag var liten. Hur kunde dom se så glada ut, dom var ju döda!
Det fanns ett kort i familjealbumet som jag heller aldrig begrep mig på. Mamma satt alldeles ensam och som det såg ut i villande skogen. Jag var helt övertygad om att hon hade gått vilse och inte hittade hem. Ögonen tårades varje gång jag såg det där kortet. Att det måste ha varit en fotograf med ingick inte i min upplevelse. Skulle tro att det inte ingår i upplevelsen hos barn som ser våldsfilmer heller.
En annan sak jag inte förstod var hur elektriciteten i Skellefteälven kunde räcka till alla kraftverk. Pappa var ju starkströmselektriker och jag vet att en gång när vi körde över bron vid Krångforsen så frågade jag hur det kunde finnas kvar någon ström i vattnet, för Finnfors kraftverk som låg uppströms borde ju ha tagit all. Gissa om han skrattade. Gissa om jag fick höra den historien igen. Men jag fick lära mig hur det fungerade. Vi, min bror och jag, var privilegierade när det gällde besök i kraftverk och ställverk, men jag tror aldrig vi fick följa med in i ställverken. Där gick gränsen.
Om jag får säga det själv, måste ju det när ingen annan säger det, så tyder alla dessa frågor och reaktioner på hög intelligens. Asch jag skojar ju bara förstår du väl.
Men visst var det en intelligent man, August Strindberg?, som sa nåt typ: När jag var 16 begrep jag inte hur mina föräldrar kunde vara så okunniga i allt, och när jag var 19 begrep jag inte hur de hunnit lära sig så mycket på tre år.