Senaste Inläggen
Personligt per automatik
1 September, 2010 07:34
I perioder prenumererar vi på Allers. I veckan kom en räkning med loggan för Hemmets veckotidning i topp. Frågetecken, frågetecken. Vad menar dom. Är det en fälla så plötsligt prenumererar vi på två veckotidningar.
Jag lusläser brevet och hittar ingen bekräftelse på att det gäller Allers, däremot hittar jag att vid frågor kan jag mejla dem. Lusläser igen men hittar ingen mejladress, däremot hittar jag två telefonnummer, ett för automatisk kundservice och ett för personlig.
Jag slår numret till personlig service och möts av automatik. Knappa in kundnummer, välj alternativ, vänta … eller återkom. Nog liknar det automatisk kundservice trots att den kallas personlig.
Så då gick jag till deras hemsida och skrev i en ruta och hoppas på svar innan räkningen förfaller …
Tänk, när man kunde ringa ett företag och en levande människa svarade. Men den tiden är minsann förbi. Människor verkar vara en bristvara hos företag.
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Var jag går …
29 Augusti, 2010 08:26
På söndagsmorgnarna sänder Sveriges radio andliga sånger. Men det är så okristligt tidigt så det lyssnar jag aldrig på. För några år sedan kom jag emellertid på att jag kan lyssna på det i datorn på den tid som passar mig, så nu gör jag det alltsomoftast.
I dag sjöng Torkel Selin ”Var jag går i skogar berg och dalar …”. En psalm som när jag körde hem om nätterna efter avslutat kvällsskift poppade upp i mitt huvud på ett bestämt ställe efter Burträskvägen. Jag lämnade jobbet, det var mörkt, jag var trött och det var skog hela vägen hem. En och en halv mil. Precis när jag passerat vägskälet till flyget var hjärnan rensad från jobb och där började jag i min ensamhet i bilen sjunga ”Var jag går i skogar …”. Det slog aldrig fel.
Helknäppt eller välgörande, inte vet jag men förmodligen det senare, för när jag väl var hemma sov jag på fem minuter.
Sommaren när jag var 17 år var jag assistent till henne som höll simskola i Finnforsträsket. Det gick gratis buss från Boliden, genom byarna och dit. Med i bussen den sommaren var Torkel, en trevlig och glad liten gosse. Och en dag när jag stod på bryggan och såg på hur han kämpade med simtagen så lossnade det för honom och plötsligt kunde han simma. I flera år efteråt när vi träffades påpekade han detta, att när jag såg på då lärde han sig simma.
Man kan nästan påstå att Torkel har hållit sig flytande sedan dess.
Att de där trevliga små busfröna sedan belönade mig med att med gemensamma krafter kasta mig i sjön med kläderna på på avslutningen hörde väl till. Och jag kunde ju simma.
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Gammal skröna
24 Augusti, 2010 13:49
Jag har städat i dag. Och städar man inte bara på ytan utan gräver lite djupare så hittar man alltid något som man glömt att man hade.
Men visst är det en märklig känsla att känna sig ung och ändå hitta papper som man själv skrivit men som redan gulnat. Det fanns ju ett liv före datorn också, då man skrev för hand.
Det gulnade tyder onekligen på att jag börjar vara gammal. Eller vågar man tro att papperet var gammalt redan när jag skrev ner historien? Kanske! Kanske inte! För det är en historia som min morbror berättade en gång när han besökte mig i sommarstugan, och han dog 1992, för snart 20 år sedan. Så det vore väl förmätet tro att jag skrev på ett redan gulnat papper …
Det morbror berättade är nog ingenting annat än en uppfostrande skröna från hans barndom i början av 1900 talet. Barnen skulle läras respekt för andras ägodelar samtidigt som de skulle läras respekt för andra. Så här berättade han, så här skrev jag ner det då:
”Det kom en utbyss till byns handlare och köpte säd men kunde inte ta hem alla säckarna på en gång så han bad att få lämna en del i ”fusporten” hos en bonde i byn. Det gick bra. Men en dag upptäckte bonden att det fattades en säck, och naturligtvis så misstänkte bonden vem som tagit den. Nu gällde det att hinna få den tillbaka utan att förnedra ”tjuven”, som var en granne. Så bonden gick till den misstänkte och berättade att den och den hade lämnat sädessäckar i fusporten men att nu var en försvunnen. Men, tyckte bonden, det skulle nog ordna sig, för han var så noggrann han som lämnat säckarna att varje säck var märkt och ägaren skulle nog ta reda på tjuven och göra upp, och då ville då inte bonden vara med.
Nog om detta. Bonden gick hem. Men det dröjde inte många dagar innan ”tjuven” kom på besök och talade om att han hade sett var säcken fanns. Den stod i en lada inte långt från vägen. Så bonden borde hämta den där, tyckte han.
Men bonden var slugare ändå. Han frågade ”tjuven” om inte han skulle kunna hjälpa honom och bära hemsäcken, för han hade lite besvär med ryggen, sa han.
Jodå. Sagt och gjort. Säcken kom tillbaka innan den skulle hämtas av sin rätta ägare. Lånad och återställd av samme man. Och bonden han hade hållit löftet att härbärgera säckarna samtidigt som han räddade ansiktet på sin granne.
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Höjden av finess
22 Augusti, 2010 08:54
Söndagsmorgon. Vart tog veckan vägen? Ingen som vet. Den bara försvann. Rann som sand mellan fingrarna.
En mugg kaffe, en stickning och tv:n på. Så ser den ut hos mig. Söndagsmorgonen.
Och vad stickar jag då? En väninna kom och visade en sjal som hon gjort, en Möbius sjal, och det smittade, så naturligtvis är jag tvungen att testa. Nätet bjöd på mönstret, som är lite finurligt men gick att förstå. Däremot förstår jag inte vad det har med matematik att göra. Men å andra sidan så har det kanske inte det, det var bara det att det var en matematiker som kom på det. Möbius band. En icke orienterbar yta, som Wikipedia beskriver den.
Jag skrev för flera år sedan ett lite elakt kåseri om kvinnor och matematik. Aldrig publicerat och inte helt sanningsenligt. Men som jag kände det när jag mätt och fixat nytt glas till sommarstugedörren och satt in det utan att få ett ord till credit så var kåseriet relevant i min värld just då.
Dessutom använder jag måttband när jag mäter, vilket viss till mig närstående man misstror. Det ska vara tumstock!
Brottet att jag tog saken i egna händer är sedan länge preskriberat så läs och le!
”Hur kan det komma sig att vi kvinnor hela tiden misstros om vi mätt något. Att vi mättar munnar är okej, men försök inte mäta platsen för en fönsterruta för att få glaset tillskuret, för det är du som kvinna inte betrodd om.
Det verkar som om det vore det mest avancerade en karl gör, att mäta en fyrkant. Vi kvinnor lever med matematik. Vi läser vävnoter och stickmönster och räknar maskor och beräknar trådlängd och mäter kurvorna på en kropp och syr kavajer och byxor som passar precis, men tro inte att vi är betrodda om att mäta en rektangel. Eller längden på en bräda. Sådant förutsätts vi inte klara av.
Vi umgås hela tiden också med recept och väger och måttar och allt blir bra och gott, men det tänker ingen karl på att det är matematik. Vardagsmatematik i den högre skolan.
Nej, i deras begränsade värld är tumstocken höjden av finess och svårighet, och att mäta en fyrkant är ett avancerat mättekniskt uppdrag.
Dom skulle bara veta … ”
Processing your request, Please wait....
Senaste Inläggen
Surt, sa räven …
19 Augusti, 2010 08:35
Finns det något värre än telefonförsäljare som inte klarar av ett nej utan blir sura när dom inte lyckas med uppdraget att sälja.
Jag fick en bricka till nyckelknippan när jag var på Noliamässan i Piteå häromveckan. Den skulle fungera gratis i ett halvår, sedan kostar det 50 kr per år om jag vill fortsätta. Men inget tvång.
Ja, tack! Varför inte. Dom fick mitt nummer, för dom behövde ju veta vem som har just den brickan. Tappar jag nycklarna så kan det ju vara någon ärlig person som stoppar dem i en brevlåda och de återkommer. Gratis.
Nu ringde företaget och ville bara veta om jag hade brickan fäst vid mina nycklar. Sa han först. Sen ville han sälja en spärrservice som skulle gälla alla mina kort och annat som kan missbrukas och som jag eventuellt ska tappa.
Nej, tack, sa jag.
Men det kostar ju bara drygt tio kronor i månaden, var hans argument och frågorna haglade. Visste jag vart jag skulle ringa om något gick förlorat? Och han talade om hur besvärligt jag skulle få det innan jag spärrat själv och hur mycket tid jag skulle få offra på det.
Till slut höjde jag rösten och sa: Lyssna nu på mig. Jag avstår från erbjudandet!
Gissa om han blev sur och tvär. Jag upplevde att han slängde luren i örat på mig.
Somliga kanske borde byta jobb …
Processing your request, Please wait....
I rampljuset
Påfallande
Namn: Elisa
Info: Jag är gift, har fyra vuxna barn och åtta barnbarn. Bor på landet, cirka 15 kilometer från Skellefteå centrum. Jag fyller mina pensionärsdagar med det som faller mig in för stunden. Läser och handarbetar. Lagar mat och bakar. Och kommer något roligare på så släpper jag allt och griper tillfällena i flykten.
Nya Inlägg
Senaste Inläggen i Daxbloggen
- Min vildvuxna trädgård – Boskapsbete och potatis
- Shopping i Skärholmen – En jacka från Cubus
- Vad hände!
- Personligt per automatik
- Ny dag, nya insatser
- Helsingör augusti 2010 – Sammanfattning
- shopping i Skärholmen – Ramadan är slut
- Ryktet om min död….
- Helsingör augusti 2010 – Drottning Elisabeth Isabella från kejsardömet Österrike
- Var jag går …