Senaste Inläggen

Kalasklart

5 Februari, 2012 13:48 av Babben Larsson

Då går kvicksilvret uppåt igen, i natt var det -17 när jag gick ut med hundarna strax efter 02.00, nu är det uppe i -8 så snart kan man andas utan Buff igen. Vi hade fullt upp igår, 20 gäster är mycket i mitt lilla vardagsrum men med lite skohorn och okonventionell möblering gick det bra....

Senaste Inläggen

Kyndelsmässodagen

4 Februari, 2012 10:20 av pantertant30

Kyndelsmässodagen skall enligt den medeltida kyrkohandboken firas med mässor i kyrkan den 2 februari. Februari brukar vara årets kallaste och snörikaste månad, när det var omöjligt att arbeta på åker och äng. De längsta vinternätterna var över . Nu var det ett lämpligt tillfälle att orda en fest i kyrkan. Besökarna kunde traska hem i skymningen och då hoppas slippa bli jagade av ylande vargar.

Sockenkyrkan var under den tidiga medeltiden byns enda samlingsplats. Det fanns bara ett fåtal bänkar längs väggarna. Koret, som var den heligaste platsen fanns innanför triumfbågen och avskärmad med ett korskrank, på vilket brudpar och nattvardsgäster kunde falla på knä. Det fanns bara ett fåtal mycket små fönster på kyrkans södra sida. När det var mässa, brukade kvinnorna leta reda på de ställen på kyrkans norra sida, dit de sparsamma solstrålarna letade sig. Utom vid det tillfälle, då prästen ringde i klockan på altaret för att tala om att det var dags att gå till nattvard, stod de och småpratade med varandra. Nu skulle det vara tyst och alla skulle känna Guds närhet.

Till prästernas stora förargelse passade några på att orda dans i kyrksalen vid de stora högtiderna. Prästen, som fick mat, öl och ved att elda bostad med, hade få möjligheter att göra sin röst hörd och förkunna att dans och gudstjänstliv inte borde få förekomma i samma lokaler.

Kyndelsmässodagen blev en trevlig festdag i vinterkylan. Då hade julens alla talgljus brunnit upp och kyrkans tjänare hade stöpt nya av både vax och talg. Dessa skulle invigas med en lång och i folkets smak mycket tråkig mässa. Det största och vackraste ljuset skulle stå på altaret, de andra i ljusstakar i koret och de fulaste fick prästen ta med sig hem till sin boning. När alla böner var lästa, gjorde prästen bäst i att smita undan så att dansen kunde börja och hålla på tills skymningen föll över bygden.

Det gick ett par århundraden och kyrkan hade nu skaffat sig vissa maktmedel över sockenborna. Prästerna hotade att efter döden kom de döda till skärselden, där deras synder skulle brännas bort av heta eldslågor. Detta var en plats där folk i alla åldrar skrek som besatta. När synderna äntligen var bortbrända kunde de döda hämtas av en ängel och föras till de saligas boningar, där de fick hjälp att dra på sig skinande vita kläder. De, vars synder var så stora, att inte skärseldens lågor lyckads bränna bort dem, kastades ner i ett brinnande Gehenna. De, som dansade i kyrkan, skulle naturligtvis råka ut för allt detta.

Jag har sedan jag flyttade till Stockholm, varit med om en enda mässa på kyndelsmässodagen. Flickorna i kyrkans juniorgrupp skulle i vita kläder tåga fram till altaret med paket med nya och fabriksgjorda ljus, som sedan prästen skulle välsigna. Just denna söndag var det ett par minusgrader och nysnö. Det var bara två flickor som kom, eftersom de andra var ute och åkte skidor. Båda flickorna var förkylda och då och då hördes försiktiga hostande genom prästens böner. Någon kyrklig feststämning infann sig aldrig.

I min barndoms Göteborg hade Kyndelsmässodagen en helt annan innebörd. Innan det fanns elektriskt ljus i alla stugor i Bohuslän, var man hänvisad till osande talgljus eller oljelampor, som fylldes med flytande sälspäck. Inget av dessa ljuskällor gav ett klart ljus, folket levde vintertid inomhus som i en dimma. Dessutom luktade det ganska illa av både fårtalg och sälspäck.

Kyndelsmässodagen var den dag, då de sista ljusljusen skulle brinna ner. Nu kom våren och solen gick ner drygt en timme senare än på julafton. Det var vanligt att ett par familjer slog sig ihop och ordnade en liten ljusfest. De, som hade pepparkakor kvar sedan julen, skulle naturligtvis dela med sig av dessa läckerheter. Jag har ett svagt minne av att jag en gång före kriget blev bjuden på ett sådant kalas i en dragig lägenhet i Gamla Annedal. Det osade av billig stearin och på faten låg lussekatter, som hade blötts i mjölk och därefter fått en extra bakning i gasugnen. Jag, som inte gillar vetebröd, tyckte att kalaset var fruktansvärt. Alla ljusen stod på bordet och inget i fönstren. Jag blev röd i ansiktet av värmen från ljusen och iskall på ryggen av iskalla vindar från havet, som letade sig in genom fönsterspringorna.

En av anledningarna till att ljus var förbjudna efter kyndelsmässodagen var att då råttor och möss, som ätit sig feta av rester från julborden och blivit gravida, nu hade glupska ungar, som slukade allt de kunde få. Råttor och möss gillar stearinljus. De har inte minsta respekt för kyrkan och i min barndom drog de sig inte för att klänga upp på altaret och sluka altarljusen.

Alla min barndoms ljusstakar hade ”mushyllor” som skulle förhindra mössen att klänga ända upp till ljuset. Det hände också att klockaren virade ståltråd längst ner kring ljuset. Han förkunnade glatt att detta var för att påminna församlingen om att Jesus bar en törnekrona när han blev spikad upp på korset. Att tala om möss och råttor i lyrkan var detsamma som att skrämma bort gudstjänstbesökare.

Egentligen var det synd om de råttor, som slagit sig ner i kyrkorna. Här fanns inte speciellt mycket att äta. Ett gammalt ord för att vara utan mat är att vara fattig. Kyrkråttorna var fattiga. I några kyrkor förklarade prästen ett heligt krig mot råttor och möss. Till sin hjälp hade de nu en stor och glupsk hankatt. En rolig bild på detta finns på en målning i Brommas medeltida kyrka.

Mycket har ändrats sedan medeltiden. Vi slösar med elektriskt ljus och vi är inte rädda för Skärselden längre. De stora kyrkorna står tomma och ingen vet hur de skall användas idag.

En sak är sig likt. Det finns otroligt mycket råttor och möss. Jag vet inte hur många råttor som lever i avloppsledningarna under våra kyrkor. Det enda jag kan konstatera är att det är förbjudet att ta med hund och katt in i kyrkan. Många skulle säkert uppskatta att en bister vinterdag kunna få klappa en spinnande kisse under en tråkig predikan.

Processing your request, Please wait....

Report as:	Olämplig Spam Ovrigt
Write in Words: (Optional)

Senaste Inläggen

Spruckna fingertoppar

3 Februari, 2012 23:34 av Babben Larsson

Kylan biter och river i skinnet och som vanligt spricker mina fingertoppar när kvicksilvret sjunker så här långt under noll. Det blir som självsprickor i skinnet som svider och blöder bara man tar i någonting. Att jag är tvungen att göra ganska mycket bokföring kombinerat med blask i diskhon är heller ingen hit. Har ni tips...

Senaste Inläggen

Skära av snoppen

3 Februari, 2012 14:40 av Loben

Har man skurit små barn i snoppen i 3000 år måste man få fortsätta, enligt...

Senaste Inläggen

Mitt Stockholm – Restaurang Ellora på Hornsgatan 85

2 Februari, 2012 20:11 av pantertant30

Idag har jag trotsat kylan och tagit tunnelbanan till Zinkens damm för att proväta maten på den indiska restaurangen Ellora. Anledningen är att jag har blivit ansvarig för en släktträff enbart för kvinnor. Vi har kallat oss för Doras Damer till minne av mamman till de tio syskon, vars barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta damer nu skall samlas till en träff. Doras namn i kyrkoboken är Alma Isidora och hon kallades allmänt för Dora.

När jag kom in i familjen hade min svärmor varit död i fyra år. Jag fick veta att jag påminde om henne, vi hade båda bruna ögon och vårt språk var influerat av Bibeln. Detta gjorde mig nyfiken på min svärmor. Så ofta jag fick tillfälle till det, frågade jag min makes äldre släktingar vem Dora var. Den bild som då målades upp för mig var helt annorlunda än den syskonen berättade. Doras barn skildrade henne som en sliten och deprimerad kvinna, vars stora glädje var att gå till pingstvännernas kyrka och att lyssna på morgonandakterna i radion. Släktingarna beskrev min svärmor som kvinnan, som älskade att läsa tidningar och som var intresserad av vad som hände i andra länder. Som ung hade hon lärt känna en präst, som senare blev missionär i Indien. Doras intresse för Indien försökta hon aldrig förmedla till sina tio barn.

Min svägerska Ingrid och jag träffades vid ett bord snett under en staty av en gudinna, som beväpnad med ett svärd red på en stor varg. Jag frågade restaurangchefen vem gudinnan var och han förklarade mer än gärna att statyn föreställde den gudinna som sökte rätt på onda människor och dödade dem. När han berättade om detta, upplevde Ingrid och jag att vi inte var i ett kallt Stockholm utan i en djungel i Indien.

Vi beställde chicken ticka butter masala (mild). Indiskt bröd och svenskt lättöl. Vi fick var sin tallrik till hälften fylld med ris och till hälften med finhackad sallad och skivade tomater. Över salladen låg ett tunt lager av en otrolig god sås. Bredvid fick vi en skål med stekta kycklingbitar i en röd sås. Det indiska brödet påminde mycket om mjukt tunnbröd och var en upplevelse att sätta tänderna i. Jag åt mycket litet av kycklingen, eftersom jag blev mätt av riset, salladen och brödet. Ingrid åt upp det mesta av köttet och tyckte att det smakade bra.

Innan vi lämnade restaurangen gick vi runt och tittade på alla religiösa bilder och statyer, som fanns på väggarna. Då upplevde jag att jag inte vet någonting om Indien. Det enda jag var säker på var en bild, som kunde vara en illustration ur sagosamlingen ”Tusen och en natt” och ett stort fotografi över bengaliska tigrar. Denna bild var lämpligt placerad framför ingången till damtoaletten. Det var som om dessa vackra och utrotningshotade djur skulle skydda restaurangens kvinnliga besökare från det onda och för att undgå trafikfarorna på den tungt trafikerade Hornsgatan. Borden var en upplevelse. Det låg inga dukar på dem. Varje skiva var en mosaiktavla gjord av blänkande kakel. Nä jag tittade ner på bordskivan under min tallrik, kom jag in i en orientalisk trädgård med magnolia och stora röda rosor. Det enda jag saknade var det svaga ljudet av fågelsång och en brusande bäck.

Miljön i restaurangen var en upplevelse och en flykt från vardagen. Både Ingrid och jag kände att detta var något vi skulle vilja dela med oss om. Båda var vi sorgsna för att Dora aldrig fick möjlighet att uppleva Indien. Hon dog för 62 år sedan.

Utan att fråga Ulla-Britt, som är den andra ledaren för Doras damer, bestämde Ingrid och jag att släktträffen skall vara på denna restaurang. Vi kommer att få disponera det stora rummet mot gatan där det står ett långbord för ungefär 20 personer och också flera småbord. Över det stora bordet hänger två magnifika kristallkronor, som fick mig att tänka på det engelska imperiets glansdagar när drottning Victoria var vicedrottning av Indien.

Nu hoppas vi att inga blir besvikna när de möter Indien på Hornsgatan.

Processing your request, Please wait....

Report as:	Olämplig Spam Ovrigt
Write in Words: (Optional)

I rampljuset

Påfallande